To be or not to be

Maybe it's time to start writing again.
I think I'll give it a go.
Might be fun.
:-)

Huvudet upp och fötterna ner....

Har ingen lust att skriva något just nu.
Livet kanske ska vara såhär... upp och ner liksom...
Tycker verkligen att jag borde haft det ordnat för mig vid det här laget, men det är som att det tagit stopp.
Förra hösten såg det ut som om allt var på väg i rätt riktning, men sen tog sig allt en ny vändning i våras och nu är jag tillbaka i startblocken liksom.
Men, men... full fart framåt... ska bara vara trött och sur i några dagar till...
Saknar några av mina vänner så sjukt mycket när det är såhär... önskar vi bodde närmare varandra!

Tjingeling!

När tala är silver...

Har funderat lite kring detta med när det är okey att uttrycka sin åsikt och när det inte är det.
Jag har övat i massor med år på att trycka bort osäkerheten och faktiskt säga min mening och faktiskt tycka att jag är värd att bli lyssnad på. Det är inte alltid det känns helt lätt, men det är den fostran jag fått genom många år i föreningslivet. Är man förtroendevald ungdomsrepresentant så kan man inte låta osäkerhet och dåligt självförtroende hindra en - hur tuff och verbal 40-talisttanten på ordförandeposten än är.... liksom... =)
Men nu, efter alla dessa år av träning, ska jag tydligen helst hålla tyst.
Men va fan... när ingen annan säger nåt då? Ska jag bara hålla igen om mina förslag? Om någon inte gillar mitt förslag och faktiskt kommer med ett bättre så är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Varför ska de som oftast är tysta höjas till skyarna så fort de vågar uttrycka en åskikt... hur trivial den än är? Medan jag ska behöva få stå ut med konstiga blickar? Ska jag börja be om ursäkt för att jag finns till nu helt plötsligt? Nä, det kan folk fan glömma! Det gjorde jag tillräckligt under min grundskoletid och det är väl tänkt att man ska gå framåt i sin utveckling eller? Och om tanken är att det ska vara högt i tak så ska väl samma takhöjd gälla alla, eller?
Tro det eller ej, men jag har faktiskt jobbat väldigt mycket för att alla ska ha möjlighet till inflytande och jag har då och då stöttat mina medmänniskor för att de ska våga ta mer plats. Men det betyder inte att jag ska behöva förminska mig själv eller bara låta saker bero pga att andra inte har någon fantasi eller kreativ förmåga och är helt utan förmågan att tänka fritt.

Ja, ja... nu har jag spytt ur mig lite... =)

Tjingeling!

Avslut

Håller på för fullt att samla ihop en massa papper och annat på jobbet. Ska ju ha lite andra arbetsuppgifter till hösten och måste få till nån sorts överlämning av det jag hållt på med de senaste 3,5 åren. Jobbigt och otroligt skönt på samma gång. Ska bli intressant att se hur jag kan få ihop det nya på jobbet med mitt övriga liv - återstår att se. Kommer nog att behöva en hel del hjälp så jag får väl smöra lite för mina päron så att det inte slutar med att Mirre bor på heltid hos farmor AB. Det vore inte så kul faktiskt. Ja, ja... funkar inte saker o ting så får jag väl söka mig någon annanstans. Inte för att det är så lätt att få nytt jobb sådär i en handvändning, men nåt ska man väl kunna hitta på. Nån som har nåt? =)

Tjingeling!

Nytt försök till ett bättre leverne

Nu ska vi på Fyrisgården gå till Köpenhamn. Ja inte på riktigt då utan med hjälp av stegräknare. Det startar imorron och vi ska vara i mål typ 22 juni eller nåt.
På tappa.se ska vi registrera stegen och där finns också nåt de kallar för kalorikollen. Jag tänkte försöka använda den. Sååå... jag gick ju in och registrerade mig där nu ikväll då. Såklart skulle man ju skriva i sin vikt. Jag har inte vägt mig på nästan 5 år tror jag. Kan ju avslöja att jag fick en smärre chock. Okey, jag är fullt medveten om att jag väger mer än jag någonsin vägt förr, men jag trodde inte jag vägde så mycket som jag gör. =(
Får bara inse att det var på tiden jag vägde mig! Om jag fortsätter på det här viset finns nog risken att jag inte ser min 50-års dag.
Ja ja... har jag nu lagt så mycket tid och pengar på min bil som jag gjort den senaste tiden, så kanske jag kan satsa lika mycket på mig själv!

Tjingeling!

Nya tag

Efter att ha sovit hela 5 timmar i natt så sitter jag åter på jobbet.
Har betat av ett gäng punkter på Att-göra-listan och tänker nu byta om och promenera till Centralbadet för ett litet pass på motionscykel. Hoppas jag blir piggare av det.
Blir skönt att komma ut i friska luften en stund.
Nu måste jag hålla igång träningen! Pallar inte med detta längre!

TLC

Farmor Mary! Hallå!

Var är du när jag behöver dig?
När jag nu äntligen börjat bli intresserad av att lära mig sticka och virka och sån't så finns du inte här. Vi gjorde ju några försök när jag var yngre, men jag tog mig aldrig tid till att verkligen lära mig. Jag höll på med så mycket annat liksom.
Tänk när vi satt hela gänget ute i Hanunda en påsk för några år sedan. Idén var att vi skulle virka små påskprydnader... det blev inte så mycket av med det... ingen kunde virka och för dig var det så självklart att det var svårt att lära ut. På dig satt ju allt handarbete liksom i fingrarna. Tänk att, som du, kunna sitta framför TV:n och samtidigt sticka. Du tittade knappt på stickningen, fingrarna bara rörde sig av sig själva.
Kan man överföra kunskaper telepatiskt? Från en värld till en annan? Om det går... snälla sänd lite till mig från var du nu är.

TLC
/Åsa

För mig...

Har ni någon gång upplevt att en låt kommit in i erat liv i precis rätt ögonblick och att det kännts som om den låten liksom måste handle om dig? Nu tror ju inte jag att det är så, men det kan ju vara så att man uppmärksammar en låt lite extra när texten stämmer in på ens eget läge.

Hur är det med människor då? Ibland känns det som om vissa människor kommer in i mitt liv precis när de behövs och att enda anledningen till att vi mötts är för att jag behöver den personen. Nu pratar jag inte om personer att inleda en kärleksrelation med utan om alla möjliga människor. Som när jag i tonåren kom i kontakt med den store konsulenten på Upplands Ridsportförbund som uppmärksammade egenskaper hos mig själv som jag inte riktigt visste fanns. Eller som när jag åkte som au pair åt en familj där båda föräldrarna doktorerat i ekonomisk historia och insåg att det där med akademiska studier kanske inte var så tokigt ändå. Eller.... ja jag kan nog hitta hur många exempel som helst. Det är lustigt hur egocentrisk man kan vara..... Eller? Finns det en större plan liksom? Är det någon eller något som ser till så att vissa människor möts när den ena, eller båda, behöver det? I vilket fall som helst så är jag väldigt tacksam över de människor som dykt upp och påverkat mitt liv.... på alla möjliga sätt... =)

Antagligen har väl kanske jag varit en sån där person som dykt upp i en annan persons liv när den behövt det.... för att få en ego-boost eller nåt.... Då har det kanske varit bra även för mig ett tag... i alla fall tills den personen blivit ego-boostad klart... och då har det väl varit mindre bra för mig.... En gammal vän till mig (som jag inte umgås med längre eftersom personen i fråga fick sina boostar på annat håll efter ett tag) sa vid något tillfälle att man umgås med folk som man känner att man får något av... relationen måste liksom ge en nåt.... Hmm... så kanske det är.... tåls att tänka på lite till så jag kanske återkommer i frågan....

Tjingeling!

Allvaret börjar!

Känner att de här veckorna efter jul har varit fruktansvärt ineffektiva veckor. Borde ha gjort så himla mycket ju. Men så här i slutspurten inför att "jullovet" är över så har jag tvättat nästan allt som låg i tvättkorgen och påbörjat rensning av en massa som ligger och skräpar.
Undrar när jag ska lyckas få ordning på allt som jag vill ha ordning på?

Ska i alla fall göra ett sista ryck nu innan det är dags att åka och hämta lillskruttan.
Vi var ju hundvakt igår (fram till typ midnatt) så hon fick sova kvar på S:t Olofsgatan.
Själv åkte jag hem för att gå och lägga mig... men det blev inte så mycket av med det. Fattar inte att jag är så sämst på att gå och lägga mig i tid. Jag mår ju så himla mycket bättre när jag fått sova ordentligt. Men, men... imorgon börjar allvaret så från och med ikväll ska jag se till att få tillräckligt många timmars sömn. Man borde verkligen ha en mat&sovklocka. Kan ingen börja sälja sånna? Det borde ju kunna vara samma princip som sånna där Tamagotchi. Hmm... eller så skaffar man en Tamagotchi och följer de rutiner som den har... Ja, ja.... nåt måste jag göra i alla fall för det här fungerar inte längre!

Tjingeling!

Att tävla eller inte tävla.... det är frågan....

Idag har vi varit på Fyrishov för tillfälle nummer ett av GK Uppsalaflickornas uttagningar till sina tävlingsgrupper.

Hur mycket ska man peppa sitt barn till att tävla egentligen? Jag är av åsikten att även tävling kan vara lekfullt och att det är en bra metod för att få barn aktiva. Kan det dessutom inte vara bra inför framtiden att lära sig ta både vinst och förlust? Sen tycker jag väl inte att tävlandet ska vara allt för allvarligt allt för tidigt i åldrarna. De första tävlingarna bör handla om att utmana sig själv.

Lite intressant är det faktiskt att så många har åsikter om det här med tävlandet inom s.k. individ- och bedömningssporter, medan det ju är en självklarhet att det ska spelas matcher om man håller på med innebandy, fotboll, ishockey och andra lagidrotter. Där är det givet att man går in med inställningen att man ska vinna. Det ses som viktigt att ha den målsättningen, att fostras till laganda och vinnarinstinkt. Men när någon håller på med en individuell idrott så är det inte lika självklart. Är det jantelagen som härskar eller? Är det mer okey att vilja vinna som kollektiv än som individ? Ska inte barn som är duktiga på simning, ridsport, konståkning, gymnastik, BMX cykling, slalom, osv, få visa vad de går för?

I vilket fall som helst så verkar Mirre ha gillat de 2 timmar som hon spenderade i gympahallen idag. De fick leka och sen testa på några övningar på studsmatta, bom, och barr. De fick göra kullerbyttor, visa upp spagat och splitt, klättra i ribbstolar och stå i brygga. Allt medan det antecknades och kontrollerades. Nästa helg är del 2 och sen får man veta om potentialen finns. Noteras bör att om Mirre "kommer in" så får hon välja själv om hon vill vara med eller inte.

Man kan ju tycka att hon borde varit trött sen när vi kom hem... men icke.... hon hoppade hopprep bort till affären och hem igen. =)

Tjingeling!

Ett slocknat liv...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Känner bara att jag måste skriva något.
Tårarna rinner lite sakta nerför mina kinder och sorgen känns ungefär som bomull i bröstet. Jag är inte hysteriskt ledsen - det var ju länge sedan vi hade någon kontakt. Men många minnen väcktes till liv nu ikväll. Fick veta från en gammal vän att en av våra gemensamma gamla vänner tagit sitt eget liv. I söndags.
I söndags hade jag en riktigt bra dag. Och samtidigt som jag hade en sådan bra dag hade en annan människa, som jag en gång i tiden tyckt så väldigt mycket om, en så låg dag att han inte orkar leva längre. Visserligen har jag hört att människor som varit deprimerade under en längre tid känner sig ofattbart lyckliga när de väl bestämt sig för att "nu får det vara nog". Är det så? Är tanken på döden något som kan ge en nedstämd människa frid? Kan döden fungera som en befrielse?
Jag har alltid blivit så arg när ämnet självmord kommit på tal. Jag har alltid tänkt att människor som tar livet av sig måste vara fullständigt egoistiska. Hur kan man göra så mot de människor man lämnar kvar?
Nu vet jag inte längre vad jag tycker. Det känns bara sorgligt allting.

Den här gamla vännen var också min syssling. Hans pappa och min mamma var kusiner.
Jag visste inte att den här sysslingen fanns förän jag gick i gymnasiet.
Min mamma berättade för mig några veckor in i första terminen på Bruksgymnasiet (1989)att jag hade en syssling som tydligen också gick där. Det hon visste med säkerhet var att han hette Michael och hon trodde att han hette Larsson i efternamn.
Såååå.... efter lite efterforskningar upptäckte jag att denne Michael var den kille som alla kallade för Felix. Ja, och resten är historia. Vi hade i alla fall många roliga stunder under åren som följde. Felix var nämligen kompis med en av de tjejer som jag umgicks mest med under gymnasietiden. Jag säger bara Fiskarfesten, Roslagsloppet, Midsommar, Hasselbacken, Nyårsafton på Gräsö, Sista april i Gimo, Krutudden, Folkan... ja listan kan göras lång. Jag ska bevara minnena från dessa roliga stunder så väl jag kan.

Hoppas du fått frid nu vännen!

Tullipaner

Jag älskar tulpaner!
Det är den sorts blomma som är snygg även när den är på väg att blomma ut och tänk så många olika färg- och formvarianter det finns. Såhär när våren är på gång brukar jag börja köpa hem tulpaner så fort jag är i affären. De blir en extra detalj i inredningen som dessutom luktar vårigt.
När jag fyllde år i helgen hade jag turen att få en bukett med otroligt fina tulpaner från min bror och hans sambo. Jag hade visserligen sagt till broderna att det var typ det enda jag önskade mig, men det var kul att han kom ihåg. =)
Nu håller de på att blomma ut och de såg så coola ut att jag var tvungen att fota dem.



Hoppas ni får en skön och vårig dag och att ni har någon som köper tulpaner åt er. Och har ni inte det.... köp till er själva!



Ha det gött!

Helt slut

Nu har jag suttit ett par timmar och försökt förbereda inför det pass om Härskartekniker som jag tänkt ha under seminariet i Budapest. Berit Ås tankar kring detta används ju främst i ett genusdiskusionskontext... men jag ska försöka sätta härskarteknikerna i ett ungdomsperspektiv. Eftersom det ju handlar om maktstrukturer så borde det ju inte vara begränsat till maktförhållandet mellan könen. Eller? Hur ofta har man inte som ung människa blivit fullkomligt överkörd av någon som är äldre än man själv? Hur ofta har man inte blivit tittad på som att "du ska nog inte yttra dig om detta eftersom du levat hälften så länge som jag. Så du förstår nog inte riktigt detta"? Och sen får man det där sneda, lätt nedvärderande, leendet....
Det har hänt mer än en gång att när jag yttrat mig i något ärende så har mötet fortsatt som om mitt inlägg i debatten aldrig ägt rum. Vad gör man åt detta? Jag för min del försöker jobba för att stärka ungdomarna omkring mig, och ta deras yttranden på allvar. Jag brukar ofta säga att våran gamla distriktskonsulent är min ledarförebild på detta område... han gav verkligen oss ungdomar utrymme att engagera oss och han kämpade verkligen för att vi alltid skulle få ta plats. Hoppas att det finns en himmel och att Åke kan se mig därifrån och att han är stolt över att jag försöker leva som han lärde.

Hej på re'!

Melodifestival igen

Jaha hörrni, då är ännu en deltävling avgjord. Vad ska man säga? Vilka är det som röstar på en grupp som Timotej? Visst kunde de söta små flickorna sjunga, men va fan skulle de med instrumenten till? Och låten sen..... lät som något som Nordman borde framfört. Undrar ni vad jag röstade på? Jo serni, jag SMS-röstade på hårdrocksbrudarna. Men mest för att jag tyckte de var coola. =) Och för att jag gillar när folk faktiskt kan spela på instrumenten de har med sig på scenen. Sen ringde jag och röstade på Darin. Jag brukar inte gilla honom, men han var klart bäst i detta startfält. Låten var bra.

För övrigt så var den största behållningen denna kväll att Mirre dansade framför TVn till varje låt. Jag och hennes farmor och bonus-farfar var publik och klappade händerna. Hon bockade och neg och tackade publiken för ovationerna. Imorgon ska hon på sin danslektion. Hon ska byta grupp till en med lite större barn. Hoppas hon kommer tycka att det känns okey. Helt otroligt förresten att hon kan åka iväg till dansen. Med tanke på hur dålig hon var i fredags. Men idag har hon varit hur pigg som helst.

Själv ska jag jobba imorgon. Det är därför lillstumpan sover hos farmor inatt. Planen är att vi ska ha friluftsdag med ungdomarna, men med tanke på vädret kanske det är läge för en innedag. Vi får väl se. Hade varit skönt med en ordentlig utevistelse.

Jaha, vad ska man göra nu då? Jag borde väl gå och lägga mig, men jag tror jag ska flippa runt bland kanalerna en stund.

Hej påre'!

Melodifestivalen del ett

Jaha då har man försökt kolla på årets första omgång av våran svenska melodifestival. Det var ju inga höjdarlåtar, men dom som gick vidare till Globen var väl okey. Linda P borde fått en andra chans. För vad 17 var det för jäla Dave Grohl wannabe som sjöng i det där bandet som gick vidare?

Jessica var väl sådär... Någonting var annorlunda med sättet hon sjöng på tycker jag. Brukar hennes röst låta sådär? Sen måste jag bara få slänga in en kommentar om hennes klänning: Fronten såg ju för jävlig ut!

Anders Ekborg var för mycket musikal och Jenny Silver var ju bara trist. Frispråkarn var rätt bra, men inte riktigt i sin "comfortzone".

Programledarna tänker jag inte kommentera mer än såhär.... =)

See ya!

Nöjd chef

Idag var första gången på länge som min chef sa rätt ut att hon tyckte att en sak jag gjort var bra. Tänk att det ska vara så svårt att ge folk beröm och bekräftelse. Min chef är ju inte direkt ensam om att allt som oftast bara ta för givet att man ska förstå att man gör ett bra jobb. Vi behöver alla faktiskt höra det, vi behöver att någon formulerar i tydliga ordalag vad det är som är bra med just mig. Det är inte lätt - jag vet! Jag borde också ge mina kollegor beröm lite oftare. Fast det är väl visserligen inte bara ens kollegor man behöver bekräfta. Och förresten... om ingen annan talar om för dig hur bra du är, så kan man ju alltid göra det själv. Fast jag kan av egen erfarenhet berätta att du kommer att upplevas som fruktansvärt dryg. Men det kan det vara värt. Jag och några vänner från ridsporten körde ofta med att vi liksom konstaterade att "fy fan va vi är bra". Jag lovar att man tror på det efter ett tag. Testa! Jag märker då och då att jag faller in i det där fortfarande. Det blir som en tvångsgrej.... förmodligen för att man inte direkt får höra det från andra så ofta. Vad är det vi är rädda för? Är det fortfarande idiot-Jante som spökar: Låt för 17 inte nån tro att hon eller han är bra på en grej... Det kan ju stiga personen i fråga åt huvudet fullständigt.

Vad var det nu jag hade gjort så bra idag? Jo föremålet för berömet var en skrivelse till styrelsen med mina tankar och idéer kring Fyrisgårdens internationella arbete och varför interkulturellt lärande är viktigt för vår verksamhet. Så nu är det bara att hoppas på att de blir övertygade. =)

Over and out!

Dagens dikt

Vad är i morgon?

Vad är i morgon? Kanske icke du.
Kanske en annan famn och en ny kontakt och en liknande
smärta…
Jag skall gå ifrån dig med en visshet så som ingen annan:
Jag skall komma åter som ett stycke av din egen smärta.
Jag skall komma till dig från en annan himmel med ett nytt
beslut.
Jag skall komma till dig från en annan stjärna med samma
blick.
Jag skall komma till dig med min gamla längtan i nya drag:
Jag skall komma till dig sällsam, ond och trogen
med ett vilddjurs fjät ur ditt hjärtas fjärran ökenhemland.
Du skall kämpa mot mig hårt och maktlöst
som man endast kämpar mot sitt öde, mot sin lycka, mot sin
stjärna.
Jag skall le och linda silkestrådar kring mitt finger
och ditt ödes lilla nystan skall jag dölja i min klädnings veck.

av Edith Södergran

Relationer - det är tuffa grejer....

I helgen har jag träffat 3 gamla barndomskamrater. En av tjejerna står mig så nära som en vän kan göra och jag har kännt henne sen jag var bara drygt 1 år. På den tiden (1974) kunde föräldrarna inte vara hemma så länge så jag började vara hos dagmamma när jag var ungefär 5 månader (fy 17 om jag skulle ha behövt börja jobba när min dotter var så liten!) - sen när den dagmamman fick jobb så fick jag vara hos hennes granne istället och detta var då min kära väns mamma. Tänk så bra det kan bli...
Men, men åter till denna helg...
Vi träffades på den lunchrestaurang som en av tjejerna driver tillsammans med sin man. Där var det förberett för en mycket trevlig måltid. Mycket god mat och dryck! När vi ätit klart, druckit en massa vin och pratat minnen tog vi en taxi till krogen. Helt okey ställe med bra musik och goda drinkar.
Träffade dessutom på ännu en gammal kompis.

Så jäla kul det kan vara att liksom återuppta kontakten med folk. Man har inte umgåtts på hur många år som helst, men eftersom man har så mycket historia ihop så är det som att man sågs igår.
Tänk hur det är... man brukar säga att man inte ska tappa kontakten. Hur tappar man kontakten? Borde man inte vara bättre på att hålla kontakten istället? För är det inte så att alla relationer man har måste vårdas för att de ska hålla sig starka? Det spelar ju ingen roll vilken relation det är: kärleksrelation, vänskapsrelation, relationen till föräldrar och syskon eller andra släktingar, relationen till ens barn. Ingen relation kan hållas vid liv om man inte anstränger sig. Sen är det klart att om man blivit osams över nåt.... då kan det ju vara tufft... och stoltheten sätter stopp... man kanske vill ta kontakt, men det tar liksom emot, för man tyckte att man hade rätt i den där konflikten... vad den nu gällde....

Peace!

Leva som man lär?

Härom dagen gav jag ett råd till en mig närstående person. Han hade så svårt att somna och jag rådde honom att han skulle se till att stänga av TV:n och Datorn en timme innan han hade tänkt sussa. Så att hjärnan fick en chans att varva ner liksom. Hmmm.... snacka om att vara en riktig hycklare, man ska ju inte kasta sten i glashus. Eller hur är det man säger?
Jag går nästan aldrig och lägger mig i vettig tid! Det är hur ofta som helst som jag sitter kvar framför TV:n tills klockan är 2. Och oftare som regel än undantag har jag både TV och dator på samtidigt. Dessutom händer det allt som oftast att jag har VH1 på när jag ska sova och ställer timern på TV:n och låter den stängas av av sig själv. Detta innebär ju följdaktligen att den står på stand-by hela natten = icke miljövänligt. Och jag försöker verkligen tänka på att vara miljövänlig. Ännu ett hyckleri eller?

Ja, ja.... även solen har fläckar... =)

Jag har ju verkligen försökt börja detta nya år med nya friska tag och jag ska nog börja följa mina egna råd och helt enkelt leva som jag lär.

Sköt om er!