Idag har vi varit på Fyrishov för tillfälle nummer ett av GK Uppsalaflickornas uttagningar till sina tävlingsgrupper.
Hur mycket ska man peppa sitt barn till att tävla egentligen? Jag är av åsikten att även tävling kan vara lekfullt och att det är en bra metod för att få barn aktiva. Kan det dessutom inte vara bra inför framtiden att lära sig ta både vinst och förlust? Sen tycker jag väl inte att tävlandet ska vara allt för allvarligt allt för tidigt i åldrarna. De första tävlingarna bör handla om att utmana sig själv.
Lite intressant är det faktiskt att så många har åsikter om det här med tävlandet inom s.k. individ- och bedömningssporter, medan det ju är en självklarhet att det ska spelas matcher om man håller på med innebandy, fotboll, ishockey och andra lagidrotter. Där är det givet att man går in med inställningen att man ska vinna. Det ses som viktigt att ha den målsättningen, att fostras till laganda och vinnarinstinkt. Men när någon håller på med en individuell idrott så är det inte lika självklart. Är det jantelagen som härskar eller? Är det mer okey att vilja vinna som kollektiv än som individ? Ska inte barn som är duktiga på simning, ridsport, konståkning, gymnastik, BMX cykling, slalom, osv, få visa vad de går för?
I vilket fall som helst så verkar Mirre ha gillat de 2 timmar som hon spenderade i gympahallen idag. De fick leka och sen testa på några övningar på studsmatta, bom, och barr. De fick göra kullerbyttor, visa upp spagat och splitt, klättra i ribbstolar och stå i brygga. Allt medan det antecknades och kontrollerades. Nästa helg är del 2 och sen får man veta om potentialen finns. Noteras bör att om Mirre "kommer in" så får hon välja själv om hon vill vara med eller inte.
Man kan ju tycka att hon borde varit trött sen när vi kom hem... men icke.... hon hoppade hopprep bort till affären och hem igen. =)
Tjingeling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar