I helgen har jag träffat 3 gamla barndomskamrater. En av tjejerna står mig så nära som en vän kan göra och jag har kännt henne sen jag var bara drygt 1 år. På den tiden (1974) kunde föräldrarna inte vara hemma så länge så jag började vara hos dagmamma när jag var ungefär 5 månader (fy 17 om jag skulle ha behövt börja jobba när min dotter var så liten!) - sen när den dagmamman fick jobb så fick jag vara hos hennes granne istället och detta var då min kära väns mamma. Tänk så bra det kan bli...
Men, men åter till denna helg...
Vi träffades på den lunchrestaurang som en av tjejerna driver tillsammans med sin man. Där var det förberett för en mycket trevlig måltid. Mycket god mat och dryck! När vi ätit klart, druckit en massa vin och pratat minnen tog vi en taxi till krogen. Helt okey ställe med bra musik och goda drinkar.
Träffade dessutom på ännu en gammal kompis.
Så jäla kul det kan vara att liksom återuppta kontakten med folk. Man har inte umgåtts på hur många år som helst, men eftersom man har så mycket historia ihop så är det som att man sågs igår.
Tänk hur det är... man brukar säga att man inte ska tappa kontakten. Hur tappar man kontakten? Borde man inte vara bättre på att hålla kontakten istället? För är det inte så att alla relationer man har måste vårdas för att de ska hålla sig starka? Det spelar ju ingen roll vilken relation det är: kärleksrelation, vänskapsrelation, relationen till föräldrar och syskon eller andra släktingar, relationen till ens barn. Ingen relation kan hållas vid liv om man inte anstränger sig. Sen är det klart att om man blivit osams över nåt.... då kan det ju vara tufft... och stoltheten sätter stopp... man kanske vill ta kontakt, men det tar liksom emot, för man tyckte att man hade rätt i den där konflikten... vad den nu gällde....
Peace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar