Har funderat lite kring detta med när det är okey att uttrycka sin åsikt och när det inte är det.
Jag har övat i massor med år på att trycka bort osäkerheten och faktiskt säga min mening och faktiskt tycka att jag är värd att bli lyssnad på. Det är inte alltid det känns helt lätt, men det är den fostran jag fått genom många år i föreningslivet. Är man förtroendevald ungdomsrepresentant så kan man inte låta osäkerhet och dåligt självförtroende hindra en - hur tuff och verbal 40-talisttanten på ordförandeposten än är.... liksom... =)
Men nu, efter alla dessa år av träning, ska jag tydligen helst hålla tyst.
Men va fan... när ingen annan säger nåt då? Ska jag bara hålla igen om mina förslag? Om någon inte gillar mitt förslag och faktiskt kommer med ett bättre så är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Varför ska de som oftast är tysta höjas till skyarna så fort de vågar uttrycka en åskikt... hur trivial den än är? Medan jag ska behöva få stå ut med konstiga blickar? Ska jag börja be om ursäkt för att jag finns till nu helt plötsligt? Nä, det kan folk fan glömma! Det gjorde jag tillräckligt under min grundskoletid och det är väl tänkt att man ska gå framåt i sin utveckling eller? Och om tanken är att det ska vara högt i tak så ska väl samma takhöjd gälla alla, eller?
Tro det eller ej, men jag har faktiskt jobbat väldigt mycket för att alla ska ha möjlighet till inflytande och jag har då och då stöttat mina medmänniskor för att de ska våga ta mer plats. Men det betyder inte att jag ska behöva förminska mig själv eller bara låta saker bero pga att andra inte har någon fantasi eller kreativ förmåga och är helt utan förmågan att tänka fritt.
Ja, ja... nu har jag spytt ur mig lite... =)
Tjingeling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar