Precis så var det....

Fick ett meddelande på Facebook från en gammal vän angående mitt förra inlägg här i bloggen. Meddelandet var en så otroligt bra beskrivning på hur livet var som aktiv på ridklubben att jag bara måste återge det här.

"Ja du Åsa men du har nog alltid varit sån som har många bollar i luften, tänker tillbaka hur många ggr har vi inte byggt banan kvällen innan och sen fodrat hästarna gått hem upp tidigt tagit hand om stallet sen ut ta hand om tävling borsta häst, uppvärmning sen in och tävla ner från hästryggen in igen i funktionärsskapet, ge hästarna lunch och jag glömde ju man har ju mockat åtskilliga skottkärror innan hela karusellen har dratt igång =). söndagkväll 20.30 släckt sagt godnatt åt sina tottisar hem i dusch sen platt i säng. =)"

Tiden på ridklubben var den bästa fostran man kunde få. Man blev fostrad både av det ansvar man faktiskt var tvungen att ta när man håller på med hästar och av de äldre stalltjejerna. Man kunde ju inte bete sig hur som helst och dom visade snabbt var skåpet skulle stå. =) Tack kära ni för en hård men rättvis uppfostran!


Älskade Banana Split, a.k.a Banarne, a.k.a Arne
Saknar dig alltid!